Sådär, nu fick hästarna gå ut på bete. Kände att det va lika så bra att göra det idag nu på kvällen. Perfekt då jag och en tjej ska rida hästarna imorgon (vill gärna att dom rör på sig ordentligt ibörjan när de går på kraftigare bete).

Nu hoppas jag även att Totto kan lägga på sig mer. Han har ju varit tunn ett tag nu. Börjar dock att bli återställd, men tycker fortfarande att han är för tunn. Vill ha lite hull så att han har något att bygga muskler med, just nu har han inte direkt i överflöd så att säga. :P

Fick endast ett kort, ETT kort som blev hyffsat.. Hoppas dom kan busa lite omorgon, så att jag får en ny chans då!

Bästa bilden från idag:

Idag kom jag hem lite tidigare från jobbet. Skönt, och vädret är faktiskt inte helt fy skam ändå. :)

Ska plantera lite blommor nu. Blir i krukor och blommlådor vid huset och även i två amplar vid stallet. Det är verkligen på tiden! Jag hatar verkligen tomma blomlådor och krukor! :P

Senare ska jag på kalas då Alva fyller hela 8år idag! Helt otroligt vad fort tiden går!

Om det inte regnar imorgon så släpper jag ut hästarna på bete. Hade tänkt göra det i helgen, men det passade inte riktigt in i min planering. Har ni släppt hästarna på bete än?

Det här med att uppdatera från mobilen kan jag ju bara glömma mer och mer. För tyvärr så verkar det gå sämre och sämre? Jätte konstigt!

När jag skrivit klart ett inlägg på mobilen och ska lägga till ett kort så loggas jag ut, och jag försöker igen, igen, igen.. Och Nej (!!) det är inte jätte roligt att behöve skriva om, och om igen.. Så jag får väl börja uppdatera er från datorn istället. Dock finns det ett krux även här. Jag får inte in några bilder med mobilen direkt till datorn, den enda chansen är att lägga upp dom på facebook. Och visst lägger jag upp lite bilder där då och då, men jag kan ju inte lägga upp så pass mycket att jag kan fylla bloggen med bilder varje dag. :P

Så det är en riktig "down" period med bloggningen nu. Svårast av allt är att man inte vet vad ni läsare vill läsa om? Om ni skulle kasta in en kommentar lite då och då om vad NI vill läsa om så vore det GULD! DET ÄR NI SOM FÅR BLOGGEN ATT RULLA!

Min söta söta lilla Orkidé! Som för övrigt va på rymmen häromdagen. Fick hjärtat i halsgropen när jag såg en vit liten fluffig sak ute i skogen. Jag pratade med henne och gick fram och plockade upp henne. TUR att hon är van vid mig och inte blev rädd när jag kom. Puh! <3

Igår kom Ellen hit för lite ridning och mat. :)

Vi red till Bäckskogen och galopperade i härlig natur! Hästarna skötte sig kanon! Mimmi fick gå först och Totto och Ellen hängde på. Totto är så himla bra med att han inte har allt för brottom med att hänga på när tex. jag och Mimmi galopperar framför. Han kan va flera meter(20-50m) bakom utan att bli stressad! Det är en sån grej jag verkligen uppskattar med att man ridit in hästen själv, att hästen ALDRIG tävlat mot någon i galoppen, det blir ett helt annat lugn då, vilket jag gillar ÄLSKAR!

Vi va ute i ca.1.5tim eventuellt längre. Detta är för Totto hans absolut längsta uteritt i hela hans liv. ;) Mer kommer det bli. :)

Ellen lilla kollage:

Har det varit från mig, som vanligr i perioder ;)
Jag och Pilan har vart igång rikitgt bra sedan vilan efter första dressyrträningen. Fokus har legat på att växla ner några växlar i traven med hjälp av övergångar, övergångar och lite mer övergångar.
Nu gör hon oftast riktigt fina igångsättningar i traven OCH hon länger inte iväg utan ligger kvar på nästan för låg växel! Jag är så glada över detta snabba framsteg! För snart känns det som att jag kan börja RIDA henne. Dvs jag kan driva på och få henne att arbeta, så småningom iaf. Vill att hon ska va riktigt "säker" i den långsamma traven innan vi börjar försöka få bakdelen mer aktiv så inte risken är att hon bara försöker länga iväg igen.
Vi har även tränat att flytta åt sidan i skritt och trav. I skritten går det riktigt bra nu. I traven får hon dock inte helt ordning på takten men hon har blivit mkt mer "tålig" för skänkeln. Innan så tog hon gärna alla skänklar som gas men nu försöker hon aldrig fatta galopp.
Jag har också tränat mycket på att sitta ner i sadeln och det går över förväntan. Avsaktningarna blir mkt stabilare nu när jag inte far runt som en studsboll.
På fredag är det dressyrlektion igen och det ska bli så kul! Hoppas hon är lite mera avspänd denna gången. Men när hon nästan bara rids ute så klart det blir lite spänt med ridhus :)
Jag är faktiskt väldigt glad på mig själv som kämpat med traven enbart ute! Det är ju mycket enklare på ridbanan men jag har tagit tjuren vid hornen och jobbat med den där der behövs! Ute är hon ju både piggare och blir lite spänd över naturen ibland. Dessutom så tror jag det är kanonbra att rida så mkt rakt fram och inte fuska med volter när hästen börjar "rinna iväg".
Gud så jag älskar den hästen!

Dålig uppdatering här på bloggen.. Måste sätta.mig vid datorn så att jag kan leverera ett par inlägg :-) kanske ikväll!

Inlägget skrevs för nästan exakt 3år sedan. Ni som orkar läsa hela inlägget kommer här med veta lite mer om hur JAG tänker, ur denna tjejs perspektiv.

Det här med att tävla med häst…

…är något jag funderat mycket på i många år nu. Och det jag kommer fram till mer och mer är att jag egentligen inte tycker att det är så värst roligt med tävlingar och dessutom är det ju faktiskt inte sådär jättebra för hästarna! Någon gång då och då, speciellt centimeterhoppningar (och allra helst då på hemmaplan så man slipper åka någonstans), kan vara kul, men bara tanken på att tävla så mycket som många andra gör (oavsett vilken nivå de ligger på och vilka framtida ambitioner de har) och vilken ”hype” det har blivit kring hela grejen med alla ökade krav och så vidare gör mig så avtänd på hela idén.

Jag inser att det jag kommer att skriva säkert kommer att reta upp någon – eller kanske rentav varenda en som läser det, men det är faktiskt (tro det eller ej) inte min mening att vara provocerande eller ”hoppa på” någon särskild individ eller gren. Det är bara mina funderingar och alla har ju rätt till sin åsikt, eller hur? Bilderna är ”random” som jag plockat från nätet (förutom de på mig själv). Håll i er, här kommer ett vad jag misstänker kommer att bli låååångt svamlande inlägg rakt från mitt huvud ner på pränt.

Tävling varje eller varannan helg och en eller två träningar för tränare mellan varje tävling. Det blir mycket resande för både en själv och framförallt för den stackars hästen… Det tar dessutom väldigt mycket tid och ork. Sedan är det ju inte heller gratis att tävla och ju högre upp man kommer desto dyrare blir det, speciellt om man åker på meeting och det blir uppstallningskostnader och dylikt som tillkommer. Dessutom brukar ökat tävlande och ökad svårighetsgrad per automatik även betyda ökad resväg! Man åker längre och längre bort för att vara med på alla möjliga tävlingar. En del åker till och med utomlands. Bensinen är verkligen inte gratis i dagsläget så förutom att man nu är borta längre dagar, eller till och  med flera dagar, (vilket är jobbigt för såväl häst som ryttare) så tömmer man även pengakassan på bensin.

När jag tänker på detta så dyker följande fråga upp i mitt huvud: Till vilken nytta? Varför orkar man bry sig om att lägga så mycket tid, ork och pengar på att skeppa hästen land och rike runt… bara för att tävla?

För en del blir svaret: Det är mitt jobb, jag är profesionell ryttare/tränare/kusk eller vad det nu kan vara. De tjänar alltså pengar på det, eller åtminstone så är det tanken att de ska göra det.

För andra blir svaret: Jag vill jobba mig upp till ovanstående nivå. Alltså hopp om att bli profesionell – att ha det som sitt yrke.

För en tredje grupp blir svaret: Jag vill få sålt min häst och kan få mer för den om den är tävlad (och då helst gjort bra ifrån sig, förstås). Med andra ord ytterligare ett sätt att försöka tjäna lite pengar på.

För en fjärde grupp blir svaret: För att det är så roligt! De älskar helt enkelt att visa upp sig och hästen på tävling, tävla mot sig själv och andra, träffa folk och kanske även se nya platser i samband med tävlandet.

Hela min drivkraft bakom tävlingsambitionerna har legat i drömmen att bli c-tränare och hästutbildare. Utbildad ridinstruktör är jag redan, men för att bli c-tränare behöver man ha tävlat på en viss nivå framgångsrikt samt även tränat upp ett par hästar till samma nivå. Så nu när jag mer eller mindre bestämt mig för att strunta i hela den här c-tränar-/hästutbildar-drömmen så är det enda som ekar i mitt huvud denna fråga: Till vilken nytta skulle jag tävla? Svaret? Ingen!

Det är ju knappast för hästarnas skull vi tävlar, även om det finns hästar som av någon underlig anledning verkar lära sig att tycka att det är roligt att tävla (underligt att de överhuvudtaget låter oss rida på dem, transportera dem och så vidare. Kan inte bestämma mig för om jag tycker de är snälla eller korkade?).

 Som sagt är det en del som har det som sitt yrke och hoppas ju då på att tjäna pengar på hästarna. Hästarna är ett redskap som byts ut om den inte uppfyller ryttarens/tränarens/kuskens behov för att ta sig upp i klasserna och plocka placeringar. I framförallt travet innebär ”byts ut” att den skickas till slakt eller dumpas iväg för någon tusenlapp eller två. Även i galoppen ser man detta, men inte riktigt i lika stor utsträckning som i travet.

Men även när det inte ens handlar om de stora pengarna, eller ens några pengar alls ser man sådant som gör att jag inte gillar hela tävlingscirkusen alls. Inom ridsporten hamnar ofta tävlingsponnyer i en sorts ägarkarusell då barnen snabbt växer ur dem och/eller blir för gamla för dem. En tävlingsponny kan hinna med otaliga hem innan det är dags för pension eller evig vila. De kan dessutom ”råka ut” för lite alla möjliga ryttare på grund av detta.

Många ponnyryttare rider bra, tränar för bra tränare och så vidare, men hur många gånger ser man inte riktigt, riktigt dålig ridning och framförallt uselt horsemanship på ponnytävlingar? Det är sporrar och spön och skarpa bett i högsta hugg med fladdrande ben och armar och så ryck och slit och skrik och gråt om man inte vann. Nej, jag överdriver inte. Jag har sett detta vid upprepade tillfällen genom alla år!

På hästsidan är det förhoppningsvis lite bättre på just den fronten med antal hem per livstid och hantering samt ridning. Men! Även här ser man många gånger för dålig ridning och även ett ganska – eller riktigt – dåligt horsemanship. Det är ryck och slit och skrik och spöande, till och med på hög nivå! Minns flertalet gånger som man sett våra världsstjärnor tappa befattningen och piska hästarna hårt, rycka och sparka för att de stannat på ett hinder. Och detta från en internationella elitryttare? Vilka förebilder. Vilka änglar de är som står ut med allt vi utsätter dem för!

Jag kan inte sitta här och påstå att jag är/har varit bättre själv. Jag är en av många som blivit fellärd från början på ridskola: dra i tyglarna, sparka med benen, använd sporrarna och så på med spö! Tyvärr kommer ibland detta inlärda beteende tillbaka när man totalt tappat fattningen och då mår jag PYTON så jag jobbar verkligen aktivt för att aldrig mer bete mig så mot en häst, för det förtjänar de inte och kan jag inte lära bort detta fruktansvärda beteende så har inte heller jag på en hästrygg att göra!

En annan ”trevlig” sak som kan följa med tävlandet är det ökade slitaget som blir på hästens kropp. Allt vi gör med hästarna sliter på dem – bara mer eller mindre. De är inte byggda att ha utrustning på sig, skor på tassarna och definitivt inte bära massa extrakilon på ryggen. De är definitivt inte byggda för att hoppa 160 eller högre eller utföra diverse konster med dessa extrakilon på ryggen dag efter dag, år ut och år in (jag vet att man inte hoppar 160 varje dag, men ni förstår vad jag menar). Dessutom går vi emot deras natur och stänger in dem i små lådor i form av spiltor, boxar och transporter. En del har förutom spiltan/boxen dessutom inte mycket större än en låda att gå i utomhus. Dessutom tvingar vi dem till att lära sig vara själva i hage, stall, transport, ridning och så vidare. De ska underkasta sig ett rovdjur (människan) och göra allt som den säger - vare sig de vill eller inte.

Om hästen sedan får besvär av slitaget på kroppen så behandlar vi med mediciner och sprutor och sen kör vi på igen. Vi måste ju nyttja hästarna så länge det bara går, eller hur? Exempelvis trasiga leder som sprutas om och om igen tills det inte längre hjälper och då ”kasseras” hästen. Kanske skulle man övervägt att pensionera hästen redan vid ett tidigare stadium? Och om hästen behöver massage och/eller kiropraktiska behandlingar allt som oftast för att kunna fungera överhuvudtaget, ja då kanske man ska överväga det faktum att just den hästen INTE är lämpad för det arbete man kräver av den! Det är skillnad att ge hästen massage i friskvårdssyfte och kanske för någon stelhet eller liknande som uppstått tillfälligt, det är inte så jag menar. Det jag menar är att när hästen inte klarar att uföra den uppgift vi kräver av den utan att det krävs massage/kiropraktik regelbundet – då tycker jag att man bör ge den hästen en lättare uppgift.

Som jag tidigare skrev så finns det hästar som lär sig att gilla tävlingar. De ”lever upp” och utför gladeligen sitt arbete. Men, dels så skulle säkerligen dessa hästar må alldeles prima om de aldrig hade fått smaka på tävlandet och dels så är det ändå en stressig livstillvaro för en häst att ständigt åka runt på träningar och tävlingar. Speciellt topphästarna som nästan aldrig är hemma. Det är konstigt att det inte är fler fall av kolik, tarmvred, transportsjuka, magsår och så vidare – även om många hästar gått just det ödet till mötes.

En intressant sak jag läste för något-några år sedan var att en studie visade att av hästar inom ridsportgrenarna hoppning, dressyr och fälttävlan så var det dressyrhästarna som hade flest stressrelaterade besvär. Det kan ju tyckas vara lite ironiskt eftersom när de flesta tänker dressyr så tänker de på lugna ryttare och en häst i total lösgjordhet – det vill säga en häst i fysisk och psykisk avspänning – dansandes fram i harmoni, inget att bli stressad över där. Men, den träning och tävling som en dressyrhäst ”utsätts” för är alltså mer stressande än den för en hopp- eller fälttävlanshäst. Till stor del gissar jag att det beror på att hopp- och fälttävlanshästar får en mer allsidig träning och får gå lite mer fritt än dressyrhästar får (eftersom de måste kunna tänka själva i hoppning och terräng) om man ska hårddra det. Och dessutom, helt ärligt, tittar man på en del dressyrekipage när de rider (främst på kandar) så ser det ut som om de har 1 ton häst i handen så hårt som de trycker ihop den där stackars hästhalsen.

Många hästar är så uppspelta att de inte kan stå still i halterna (var finns lösgjordheten där?) och de slår även över hand, till och med på grand prix-nivå. Jag skulle tycka det vore jättekul om tävlingarna utfördes utan sporrar och utan kandar. Undrar hur det skulle sett ut då… Jag menar, det tjatas ju om att det ska vara högsta graden av lydnad och har man högsta graden av lydnad ska man väl egentligen inte behöva massa verktyg för att behålla den lydnaden… Hm… Jag säger INTE att jag är bättre själv, det var bara en fundering.

Men, visst känns det som att man till stor del avlat bort avslappningen hos hästarna? Man vill ha explosivitet för att ha den så uttrycksfull och flashig som möjligt – då kan man tumma på en sån där liten sak som avslappning… Eller?

För att inte tala om rollkur som inte är något annat än djurplågeri på hög nivå och det enda som kan komma ur den ”träningsmetoden” är en ännu mer spänd häst och stor risk för skador. Fruktansvärt!!

Rollkur förekommer givetvis inte bara i dressyren utan tillämpas av vissa ryttare inom samtliga grenar, även Western som många annars anser vara mycket hästvänligare än dressyr, hoppning och så vidare.

Varför westernridning skulle vara så mycket bättre (mindre slitande på hästen) än andra ridsportgrenar undrar jag med tanke på sådant som de har med i sina grenar:

Slidestop

Spin

Barrel racing

För att inte tala om det de gör mot stackars kalvar och de hemska rodeoshowarna de har i USA som endast kan beskrivas som djurplågeri på hög nivå som folk av någon anledning gladeligen betalar för att se… Men, det är en annan diskussion.

Hur som helst, min poäng är att all hästsport är av ondo, bara på olika nivåer. Mitt största problem med detta är att tävlingsmomentet i det hela eggar på ryttarna att göra de redan existerande problemen ännu större. Det vill säga att hästarna hela tiden pressas mer och mer både fysiskt och psykiskt för at prestera, prestera, prestera. Och det kan ingen komma och påstå att det är för hästens skull!

Det blir ju inte bättre av att tävlingarna i sig ökar standarden/kraven precis hela tiden. Det ska vara högre, längre, svårare, snabbare, mer spektakulärt – ända ner på unghäst- och hobbynivå! Kolla bara på en sådan sak som unghästtesten och maxtiderna på lokala hopptävlingar.

Unghästarna ”måste” gå en viss nivå vid en viss ålder om man ska tro vissa tränare. Red för en hopptränare när Dacke var fyra och ett halvt år och därmed inriden samma år (reds in som fyraåring) som tyckte att jag var fånig som ville ta det lugnt med honom ”för han blir ju faktiskt fem år nästa år, då ska han gå 120&Prime;. Jaha. Så från oriden till att tävla 120 på mindre än ett år sak samma om hästen har mentaliteten eller ens kroppen för det eller ej (Dacke var inte färdig i kroppen förrän som sexåring, det hände massor i kroppen på honom från 4-6 års ålder)?

OK. Om det är den hetsen som lärs ut lite här och var i landet och genom att unga ryttare tittar och lyssnar på de äldre – ja, då är det ju verkligen inte konstigt att vi har för många ryttare som hetsar både sig själva och deras stackars hästar upp i klasserna. Det är heller inte konstigt att vi får så många unghästar som ”förbrukats” innan de ens kom till den nivån som det var tänkt. Ett exempel i hoppning på lokal nivå: även om man rider i ett vettigt grundtempo så får man väldigt lätt tidsfel, speciellt om man har en yngre häst och vill ta ut svängarna lite mer. Nä, då ska man istället korta av vägarna och rida på i ett friskare tempo trots att det är på absolut lägsta tävlingsnivå. Dåligt.

Läste detta: http://www.hippson.se/blogs/botibblin/skenbilder.htm och det som slog mig då var något som slagit mig ofta genom åren: Vart är det alla har så bråttom? Det verkar som om fler och fler ryttare hastar sig upp i  klasserna utan att egentligen vara redo för det. Varför? För att kunna ”skryta” om att man hoppat si och så högt eller att man startat den och den dressyrklassen? För att de – som jag – blivit hetsade av till och med deras egna tränare? Till vilken nytta? Speciellt om följdverkningarna blir att man får dåliga resultat, en häst som säger i från eller kanske till och med inte ens håller?

Såg en hemsk video på YouTube. Det är en tjej som försöker sig på att hoppa en bana på 150. Och jo, det gör hon ju förvisso – men till vilket pris?? 
http://youtu.be/drlnUJQ8xlc?hd=1

En ängel till häst har hon, men ryttaren borde få sig en smocka rakt i ansiktet! Man fortsätter väl ändå inte att höja upp när man inte ens klarar en 110-bana felfritt??? Helt otroligt. Det finns folk till allt och de tänker bara på sig själva och inget på hästen.

En del verkar tro att det räcker att köpa sig en fin, lovande häst eller kanske en bussig läromästare så löser sig resten automatiskt och vips så är man den nya Roffe eller Lussan. Och visst, en riktigt bra häst tar dig en bit längre och det går säkert bra ett tag tills din egna okunskap tar överhanden. Vad gör ryttaren då? Inte alltför sällan säljer de hästen/ponnyn (för dumma häst som börjar vägra, riva eller dumma sig på banan eller galoppera för långsamt eller vad det nu  kan vara som blir problemet) och köper sig en ny stjärna istället.

Om den här eländiga hetsen att vara bäst, tjäna mest och så vidare bidrar till mer sådant här:

…ja… då vet i fåglarna om jag vill vara med längre! Jaja. Olyckor kan hända vem som helst, när som helst – till och med när man lufsar runt i skogen i skritt på lång tygel. Men ni måste väl ändå erkänna att mycket av det som sker inte hade skett om det inte var för att man hetsas till att bli störst, bäst och vackrast? När okunskap, prestige och/eller pengar är med i bilden blir det sällan bra. Jaja, hur som helst. Det jag alltså börjar komma fram till för mig själv är följande:

Allt vi gör med och mot våra hästar är onaturligt och i olika grad inte bra för dem, detta vare sig vi tävlar dem eller ej. Att använda hästar till tävling kan bidraga till såväl bättre som sämre hästhantering/hållning, träning och ridning/körning. Bättre eftersom tävlingsekipage generellt sett är mer benägna att anlita tränare för att lära sig rida/köra bättre. Sämre för att viljan att vara bäst kan bidraga till dåligt omdöme i såväl hästhantering/hållning, träning och tävling – speciellt i de fall där det är pengar med i leken.

Ett exempel på det är att driva en häst utöver dess förmåga (ex. på ett upplopp i trav eller galopp, i terrängen i fälttävlan, i omhoppning på hopptävlingar och så vidare). Att vara överbeskyddande av sin häst så att den till exempel bara står inne på box när den inte rids är ett annat sådant exempel som jag inte tycker är acceptabelt! Oavsett hur många miljoner man betalt för en häst så suddar inte det ut det faktum att det fortfarande är just det: en häst!! Så mycket som vi utsätter dem för och begär av dem är det väl inte för mycket begärt av oss att ge dem ökat psykiskt (och därmed fysiskt) välbefinnande genom en sådan enkel sak som att släppa ut dem i en hage?

Kort sagt: jag borde egentligen sluta rida helt och hållet för jag tycker det vi gör mot våra vackra djur är fruktansvärt!! Men… jag kommer nog hålla på lite till, men verkligen försöka tänka mig för vad jag gör och hur jag gör det! Jag gör mitt bästa för att se till att hästarna har det så bra som möjligt genom att hålla dem välskötta och att de får gå i lösdrift i stora, bra hagar med fri tillgång till gräs och/eller grovfoder (en annan sak jag retar mig på är att tävlingshästar ofta får så liiiiite grovfoder och istället mängder med kraftfoder. Helt vansinne!!) samt fri tillgång till frysfritt vatten.

Jag försöker se till att all utrustning (täcken, benskydd, träns/sidepull, bett/hackamore, sadel, sadelgjord, schabrak) är tillfredsställande rena och att de är rätt anpassade så att de orsakar minimalt med skada (all utrustning orsakar någon form av skada/obehag, dock). Tränar dessutom på att rida med så lite hand som möjligt – målet är givetvis att kunna rida helt utan utrustning! Men, Alice får ta och lugna sig lite först -  hahah!

Dacke, däremot har jag ju ridit ut i skogen och galopperat barbacka med bara grimma och ett grimskaft (ej runt halsen). Och med tokan Lady drog jag ju en repa i full galopp i hagen helt utan någon utrustning. Jaja, om det är någon som orkat sig hela vägen hit ner så misstänker jag att jag retat upp både den ena och den andra, men det står jag för. Det är vi som valt hästarna, knappast de som valt oss. Varför ska vi utnyttja dem som vi gör?

Egentligen gäller det givetvis alla djur, men tar bara hästarna i detta inlägg. För mig börjar det kännas mer och mer fel och jag känner att det traditionella sättet att se på hästar, hästhållning, ridning och tävling passar inte riktigt mig längre. Jag kommer som sagt inte (än i alla fall) att sluta jag heller utan kommer fortsätta vara ”taskig” och göra sådant som jag vill med hästarna, men med kraftigt minskade tävlingsambitioner och mycket större medvetenhet i det dagliga arbetet. Lite ironiskt att jag tappat tävlingssugen lagom till att jag faktiskt har en riktigt, riktigt bra häst att tävla på vars enda begränsing är den som sitter på ryggen! Älskade Alice!

..i Sverige finns nu fler hästar än kor?